Den franska arrangören UCPA är ett unikum i skidvärlden – en ideell organisation som lyckas hålla både låga priser och utmärkta skidkurser på några av Frankrikes bästa skidorter. DN Resor testade en veckoresa till Argentière.
Det finns åtta skäl att sända en tacksamhetens tanke till Bengt Ervast: Argentière, Chamonix, Val d´Isère, Tignes, Val Thorens, Serre Chevalier, Flaine, Saint Sorlin och Fandonnée. Det var just denne Bengt som tog dessa franska orter och deras UCPA-center till Sverige för i runda tal 20 år sedan.
Förkortningen står för ”Union des Centres Sportifs de Plein Air” och betyder ungefär Riksförbundet för sport- och friluftsliv. Till en början åtnjöt den ideella organisationen franskt statligt stöd. Nu är stödet borta, men idealiteten finns kvar.
Annons:
Den svenska researrangören UCPA får till skillnad mot den franska organisationen gå med vinst. Men så mycket marginaler kan det inte finnas, för billigare än så här blir inte Alperna. Åtminstone inte för den som har ambitionen att verkligen utvecklas i sin skid- eller brädåkning.
Formerna är enkla. Buss ned och buss hem. Inkvartering i enkla fyr- eller sexbäddsrum. Men god, god mat, suveräna skidlärare, fri utrustning och ett pris som inkluderar (nästan) allt.
Man kan naturligtvis, vilket också många gör, flyga till förslagsvis Genève på egen bekostnad. Har man tur kan man hinna sno åt sig en av dessa resor där UCPA erbjuder 800-900 kronors avdrag för dem som tar sig ned på egen hand. Men dessa biljetter är få och många får helt enkelt svälja att betala för en bussresa de inte utnyttjar.
Jämfört med vad man får är det ändå en lönsam affär. Priserna varierar efter säsong och typ av skidkurs. En vanlig skidklass, för nybörjare såväl som för riktigt avancerade åkare, kostar från 5.700 kronor. Och då ingår alltså bussresa tur och retur, boende, helpension, utrustning och skidskola. Den som vill gå en offpistkurs får lägga på ungefär en tusenlapp. Det är afterski-öl och andra mer privata utgifter som tillkommer.
I Argentièr träffar jag Julia Maric. Hon hade inte stått på ett par skidor innan hon kom hit.
– Jag har länge tänkt att jag ska lära mig att åka, men inte haft någon att åka med. Men så kom möjligheten. En kompis, som åkt en hel del tidigare, frågade mig om jag ville hänga med. Med UCPA spelar det ingen roll att vi är på helt olika nivå. Jag går i en A-grupp, hon i en E.
Grupperna går från A till F plus, där A är nybörjare och F förutsätter att du kan åka i all slags snö och i all terräng. För att kvalificera sig för F plus-gruppen krävs dessutom att man har mycket bra kondition och är mycket motiverad.
En av dessa F-plussare är Anders Elmér. Han har rest med UCPA en vecka om året under tio års tid. Han är precis som Julia störtförtjust i konceptet. Han gillar till och med bussresan.
– Den är en del av det hela. Jag förstår inte varför man ska ha så bråttom.
Fast bråttom är det när Anders och hans vänner i offpistgruppen tar sig ned för de franska bergen.
– Jag åkte i F från början, men jag har helt klart blivit en bättre åkare under åren som gått.
Julia kan inte heller klaga på sin utveckling.
– Det här är över förväntan. Det är som om skidläraren vet bättre än vi själva vad vi klarar av. Jag har stått i backar och tänkt: Det här går aldrig. Men sedan har det gått jättebra.
När veckan är till ända tar sig Julia ensam ned i de röda pisterna.
– Jag är frälst. Det kände jag redan efter de två första timmarna. Och ännu mer nu. Jag hoppas kunna åka hit en gång till i år, och att jag då platsar i en C-grupp.
Anders Elmér menar att den stora fördelen med UCPA är att par eller kompisgäng med helt olika skiderfarenhet kan åka tillsammans, få den sociala biten ihop, och ändå var för sig utvecklas i sin åkning.
Helena Hertz är just en del av ett sådant gäng. Hon har rest till Argentière med en gäng kompisar, varav några är riktigt duktiga off-piståkare. Själv nöjer hon sig med en C-grupp.
– Jag har en menisk- och korsbandsskada. C är ett bra tempo för mig.
För det är ju så. Den tekniska förmågan är en sak. Tempo och kondition en annan. Det fick jag själv erfara när jag glad i hågen placerade mig i en offpistkurs på F-nivå. Under första dagens pistvisning for jag i en våldsam fart över en isfläck som ledde mig rakt ut i terrängen. Armbågen fick sig en rejäl smäll och sedan var det en svår konst att bara få på sig kläder, knäppa pjäxor och bära skidorna, för att inte tala om att åka på dem. Humöret var nere på noll. Jag kom efter alla andra. Och när jag flåsande kom fram hann jag knappt bromsa in innan jag hörde skidlärarens ”Lets go”. Så bar det i väg på de mjölksyrestinna benen igen.
Jag hoppade ned en nivå.
– Du kan väl komma tillbaka sedan om armen blir bättre, sa den skidgrupp som rimligtvis måste ha märkt att det var mer än min arm som var i otakt med de andras fysiska förmåga.
Jag vet inte om det är en speciell typ av människor som reser med UCPA eller om det är UCPA som gör människor vänliga och omtänksamma. Godhetens hjärta svävar över centret i Argentière precis som på andra UCPA-center jag besökt. Efter att jag gjort mig illa får jag hjälp av min rumskamrat Henrik att ta mig upp och ned från den våningssäng som är svårklättrad med en indisponibel arm. Olle, en annan rumskamrat, delar med sig av sin Voltarenkarta, läkar-Anders frågar om jag har smärtstillande så jag klarar mig, kirurg-Fredrik undersöker min arm och Magnus hjälper mig att knäppa högerpjäxan.
Den ljuvliga Eja Robertsson är platschef i Argentière och det har hon varit i bra många år. Ändå får man känslan när hon svarar på en fråga att hon gör det för första gången. Här finns ingen trötthet, ingen leda. Bara något som känns som ett enormt och uppriktigt engagemang över att var och en av de till en början konturlösa människor som väller ut ur bussarna på lördagen ska få en riktigt bra, minnesvärd och givande vecka.
Ur denna formlösa massa tar konturerna raskt form. Det är svårt att inte komma hem med nya vänner i bagaget. Och det går alldeles utmärkt att som jag resa ensam. Det tar inte mer än ett par timmar och sedan läggs grunden för det som brukar sluta med ett massivt telefon- och adressutbyte i slutet av veckan.
För alla vi som åker har ett gemensamt: glädjen över skidåkningen. Att dela rum med människor man inte känner är för de allra flesta tämligen problemfritt. Det råder ingen brist på kvällsaktiviteter och det dricks rätt många öl. Men min erfarenhet är att de flesta visar stor hänsyn och att ingen dricker mer än att man klarar att ta sig upp till morgondagens skidskola. Och skidskola är det fyra och en halv dag av resans sex och en halv.
Centren håller lite olika kvalitet. Och det är ingen överdrift att påstå att det finns ett rätt rejält utrymme för förbättringar här och där. Inte minst i Argentière.
Å andra sidan erbjuder Argentière några hårt åtrådda dubbelrum. För att boka något av dessa får man betala 400 kronor extra per person. Samt vara ute i extremt god tid.
Men den som har god framförhållning och de extra hundralapparna får i gengäld ett, sett till priset, riktigt bra rum. Sedan är centret i övrigt slitet och rätt ocharmigt inrett.
Maten är som sagt riktigt bra. Minus är de lysrörsutrustade och skramliga matsalarna. Maten förtjänar att avnjutas länge, men miljön gör att de flesta människor försvinner rätt snabbt.
Bonusresenären kan dock glädja sig åt att det går finemang att ta med sig eget vin till middagen. Utan att det kostar en sekin extra får du till och med hjälp att öppna flaskan. Där kan man spara många sköna euro att lägga på nästa resa, som gott kan gå till Argentière igen.